Om att vara beroende (igen)

Jag grubblar för mycket.

På hur det varit, hur det är och hur det skulle kunna bli. Dåtid, nutid och framtid.
Men hur jag än vänder mig sedan dryga åtta år är jag beroende, mer än gemene man. Jonathan Johansson uttrycker ord som jag kan ta till mig som mina just nu.

Aldrig, aldrig ensam, alltid ensam här

Så känns mitt liv ibland, så många moment i livet som huvuddelen av mänskligheten vill och kan klara av i ensamhet måste jag har hjälp med, och samtidigt har jag ingen i min närhet med liknande erfarenheter som jag kan dela frustrationen med. Och Skruttet är långt borta.

Grubblerierna sträcker sig allt ifrån hur det ska gå när jag ska flytta från tryggheten med assistans och familj i hemstaden till att jag inte ska kunna dela lika på ansvar i den framtida familjen.

Denna min grubblarnatur skulle jag mer än gärna byta bort. Men jag får nog leva med den, kan jag tro... Well, well.