Om uppmuntrande ord

Man är inte vad man gör, trots att man ibland får för sig detta. Skönt att det finns människor som hjälper en att komma ihåg igen. Nya pastorskan verkar vara en sådan person, det ska bli spännande när hon börjar jobba i församlingen på fredag. Såhär svarade en viktig människa i mitt liv när jag gnällde lite idag, gissa vem ;)

- Ibland känns det som jag bara kan göra 1% och andra får göra 99%.

- Så är det ju inte, men det skulle ändå vara bättre än att ha någon som kan göra 50% men som jag kan prata med om 1% av det jag tänker på.

Tack Skruttet. Du säger rätt saker ibland. Ganska ofta.

It´s a long way to go

Under julhelgen har ett beslut mognat fram. Vad då för beslut, undrar ni? Att nu får jag banne mig se till att skapa en rejäl förändring i mitt liv. Så här i efterhand kan det tyckas att det beslutet borde fattats för länge sedan. Särskilt som jag gång på gång tänkt tillbaka på vad den medelålders mannen i rullstol som tränade på samma rehabcenter som jag sa för sisådär sex-sju år sedan:

Passa på och träna när du är ung, rätt vad det är sitter du där och tio år har gått och du undrar var tiden tog vägen.

Nu har åtta och ett halvt år gått och det finns mycket kvar att lära sig. Att uppgiften är svår och tidskrävande legitimerar inte att man bara kan skita i det, tvärtom. Om man bara orkar. Men, som Skruttet säger, tar man ett beslut i förhand har man något att hänga upp beslutsamheten på när det tar emot och man inte riktigt har lust.

Nu blir det till att upptäcka vilken follow through jag egentligen har. Jag får väl rapportera här på bloggen vartefter. Jag börjar i det lilla. Rätt vad det är har man nämligen kommit riktigt långt med många små steg.

Om inspiration

Undrar när den kommer tillbaka?

Nu finns i alla fall föga.

Julen har avklarats. Den blev inte riktigt som jag tänkt mig. Eller närmare bestämt så hade jag inte tänkt på hur den skulle bli. Nu är det en nyårshelg att klara av. Kanske njuta av att fira? Man kan ju hoppas, men det bygger på att man lägger manken till och inte ballar ur.

Medarbetaren och jag pratade om detta medan julpusslet började växa fram. Att inte banga. Eller hoppa av. Eller skita i. Eller lägga ner. Eller ge upp. Eller kasta in handduken. Många synonymer finns det. Och när varenda synonym är djupt rotad i själen är det svårt att förändra.

Men nu finns äntligen starka skäl att hänga i. Hålla fast. Kämpa på. Streta emot.

Se där. Ett inlägg blev det i alla fall. Inspirationen rann till ändå. Kanske var det Damien Jurados musik. Eller något annat. Och ikväll spelkväll. Najs.

Om På Spåret

Jag var något i otakt i fredags kväll då jag tittade på föregående veckas avsnitt av På Spåret på SVT Play. Det berodde på att jag under den hektiska v.50 hade föga tid till tv-tittande, som jag berättat om tidigare.

Alltnog, detta gjorde att jag hade senaste upplagan kvar och jag beslöt att avnjuta detta idag. I kategorin stora skor att fylla för efterträdare kan man i sanning jämföra Ingvar Oldsbergs och Björn Hellbergs skor med ett par av Ian Thorpes (För er utan idrottsintresse kan jag informera att Ian Thorpe är en framgångsrik australiensisk simmare med typ 54 i skostorlek). Svårare att efterträda har väl bara varit Arne Weise på julafton.

Herrarna Luuk och Lindström gör dock ett mycket bra jobb såhär långt, i alla fall enligt min uppfattning. Lagom göteborgs-småroligt och informativt och personkemin dem emellan är det inget fel på.

Detta tredje program var det Filip och Fredrik samt Göran och Vanna Rosenberg som tävlade. Och så Knyttet, förstås. Jag går inte hela vägen och skriver upp poäng på papper, men försöker ändå klura ut resmål och frågor innan de tävlande på TV.

Idag hade jag en sån där bra omgång, jag slog båda paret flera gånger, både på destinationerna Bordeaux och Trelleborg, och frågor om allt från Nya Zeelands rugbylandslag, surfing och fransk geografi var jag snäppet bättre än deltagarna. Det värmde i vinterkylan.

Nu lyssnar jag på Sufjan Stevens och börjar bli trött. Imorgon kommer Skruttet. Over and out.

Om julkänslor

Nu är det fjärde advent. Den sista adventen, nu finns det inga adventar kvar innan självaste dopparedagen. Här hemma julpysslar vi. Det är Vi nu igen. Hon kom igår, Skruttet. Och allt blev annorlunda och förtrollande och nytt, som Tove Jansson skrev.

Kallt, så kallt har det varit att de -6 som var idag kändes nästan behagligt. Vi vandrade runt på köpcentret idag på eftermiddagen. Kände på julstämningen. Och såg en ung man med rolig frisyr. mycket vax, kort lugg klistrad över pannan medan håret på hjässan bildade en Peter Jidhe, eller tuppkam. Han bar kreationen med stolthet i alla fall.

Världen är så där vackert vit som man lärt sig att den inte är i december i Närke. Det hjälper till att framkalla julkänslan. Och det utlovas att vädret ska hålla i sig. Anders slaskade så julen ska braska. Vad nu braska betyder, men det har väl i alla fall med minusgrader att göra. Den som lever får se.

Om ett nyttigt men sorgligt perspektiv

Idag är jag glad.

Glad att jag inte är född som kristen i Irak. Att inte ha tvingats fly för mitt liv från hus och hem, släktingar och vänner, för att komma hit till Sverige i hopp om att få leva i lugn och ro men istället för en fristad få ett avvisningsbeslut och en flygbiljett tillbaka till ett land där en etnisk rensning av mitt folk pågår.

Att jag inte fötts i Afrikas pärla, Uganda, som härjats av krig i årtionden. Namn som Idi Amin, Slaktaren från Uganda och Joseph Kony får det att isas i blodet när jag får reda på vad de utsatt civilbefolkningen för. Den senare är ledare för LRA, Lord´s Resistance Army, som i Guds namn beordrat och utfört ohyggliga grymheter, bland annat huggit öron och näsa av människor med bibliskt stöd från detta citat från Matteusevangeliet:

Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll.

Jag är också glad att ha sluppit bo i Libanon på 80-talet likt min syrianske vän och fått se en ammande mamma som tittade fram i en dörröppning få en kula i pannan och tappa det skyddslösa spädbarnet till marken. -Det glömmer jag aldrig, säger han och jag kan inte ens föreställa mig hur det kan kännas att bevittna något sådant.

Något liknande är Lucy från Uganda inne på i slutet på programmet Världens Konflikter när hon beskriver känslan hon har för sitt hemland som att hon har

Ett blödande hjärta, som blöder alltid, hur kan du förstå detta?

Jag är glad att jag inte kan.

Jag må från och till klaga på kyla, trötthet och krämpor, men idag är jag glad. Glad att jag lever i Sverige, att jag har människor omkring mig som älskar mig, att jag kan uttrycka mig åsikt utan att vara rädd, att jag har det varmt trots kylan utanför och ett överflöd av mat att äta.

Om typ ingenting

Jag kunde lika gärna hållit fast vid min pessimism från gårdagen, denna dag har nämligen inte blivit något vidare den heller. Förhimla segt känns det. Allt. Jag borde gå upp ur sängen och städa, men det vete katten om om det blir något med det.

Jag har en benägenhet att gråta, fast jag inte är ledsen. Företrädelsevis när jag rör mig utomhus när det är kallt, men också ibland när jag gäspar. Och när jag ligger framför min goa värmefläkt. Just nu sysslar jag med båda de sistnämnda och tårarna rinner i en strid ström som stannar på kanten av tröjhuvan jag dagen till ära beklätt mig i.

Nu har jag dessutom slumrat en halvtimme som någons gamla farmor på sjukhemmet som man egentligen inte vill besöka. Min Farmor har just flyttat till sjukhemmet förresten, men henne vill jag gärna träffa. Det blir lite långt emellan gångerna, då hon bor så långt bort.

Hm. När man halvsover och halvdrömmer får man ihop de mest snillrika blogginlägg, men sedan är allt borta när man vaknar till och ska börja skriva ner det. Det var något om Mössens Julafton, men det var nog för att vi talade om denna fina julsång på jobbet, men undrar hur jag skulle få in den på ett relevant sätt i bloggen? Nåja, vad är en bal på slottet?

Det kan jag faktiskt svara på, då jag varit på en. Men det är en annan historia. Nu ska jag städa ändå, någon ordning får det vara. Och skulle jag äta, skulle jag helt klart välja Waynes Potatis- och Purjolöksoppa. Han skriver mycket underhållande. Kolla här.

Om en beige dag

Igår hade jag en känsla att den här dagen skulle bli färgsprakande bra och givande. Det skapade vissa förväntningar hos mig själv.

Det började tyvärr som så ofta nuförtiden att jag vaknade utan att känna mig det minsta utvilad. Sen kom vad som så här i backspegeln blev dagens höjdpunkt, en och en halv timme med Kusinen och hennes 11 månader gamla son samt min ömma moder. Efter det har det bara varit beigt.

Well, well, rent statistisk bör det ju vara större chans att det blir bättre imorgon. Men allra bäst är nog att alltid utgå ifrån att morgondagen ska bli kass, för då kan man ju bara bli positivt överraskad. Fast det låter tråkigt.

Förresten fick jag en färgklick till när jag tittade på Kobra på SVT och det var ett reportage om teatergruppen Klungan. Vilka skägg, jag blev riktigt sugen att se föreställningen. 22 minuter in i programmet kommer reportaget om du klickar här.

Långsamhetens lov

Inför skrivandet av dagens inlägg scrollade och klickade jag mig igenom bloggen för att se om jag skrivit något om snooker. Jag hade bestämt för mig detta, men fann inget. Det jag däremot fann var en himla massa ord. En del kloka, andra roliga, vissa tänkvärda och djuplodande. Och alla mina (utom vissa citat). Tänk vad hon satt igång, Skruttet mitt. Tack.

Dagens titel är Långsamhetens lov. Denna gång inriktar jag mig på långsamhet inom idrottens värld. Jag uppskattar idrotter som tar god tid på sig. På detta område är jag konservativ, jag vill t ex behålla tennisens femsetare och skidornas femmil med intervallstart.

Det är något visst med en orörlig TV-bild som visar ett vintrigt landskap med ett par skidspår och en tickade digital klocka i väntan på en skidlöpare som möjligtvis ska kunna ta ledningen vid 39,4 km-passeringen. Eventuellt har just detta med femmilen patriotiska orsaker då Anders Södergren (eller knappt någon annan heller) aldrig kommer slå Petter Northug i denna diciplin med gemensam start. Nåväl.

I tennisen kan en spelare vara så gott som uträknad vid setsiffrorna 1-6,2-6,1-4 men kan på grund av någon speciell bollduell, ett domslut för eller emot eller någon annan anledning hitta tillbaka till sitt spel och till slut gå segrande ur bataljen (eller bataljonen, hur var det ju Suz? ;) Sådant imponerar storligen på mig.

En av de mest brittiskt flegmatiska sporterna som finns är snooker, en sport som jag älskar. Mycket beror på den svenske kommentatorn Kim Hartman på Eurosport. Hans förmåga att kommentera alldeles lagom mycket, med en prefekt mix av humoristiska anekdoter, svar på sms och förklaringar av sportens regelmässigt och psykologiskt mångfacetterade uppbyggnad har gjort att han vunnit priset som svenska Eurosports bäste kommentator åtminstone en gång.

Bara det faktum att man har tepaus efter fyra frames (omgångar, typ) och en längre matrast efter åtta vittnar om sportens lugna temprament och tempo. På VM som spelas under arton dagar i april och maj varje år spelas vissa av matcherna, bland annat semifinaler och final till och med under två dagar.

Vissa matcher eller frames är lika lugna och händelselösa som den där soldränkta eftermiddagen i Byköping då poliskonstapel Antonsson satt och sov i sin stol med ett exemplar av Byköpingsposten över ansiktet medan Julius Mosca och Octupus Scott kom promenerande längs Storgatan. Eller var det deras dubbelgångare, han den däringa hönsuppfödaren och hans kompis?

Det var ett tag sedan jag lyssnade till Byköpings Gästabud av Nils-Olof Franzén, briljant inläst av Sven Lindberg. Agaton Sax klarar i alla fall biffen till slut och fångar in alla bovarna, från Helvassa Gullan till herr Gustavsson, den tvättäkta mexikanaren från Chihuahua som lärt sig en felfri svenska, naturligtvis med brottsliga avsikter. Alltnog, detta är nog ett så kallat sidospår. Men lyssna för all del på denna kassettbok, den lär finnas på närmsta välsorterade bibliotek.

Andra frames ser ut som detta då en spelare dansar kring bordet och i en rasande fart gör snookersportens svar på golfens hole-in-one, nämligen 147 poäng i en ingång, eller ett break.

De främsta snookerspelarnas skicklighet och iskyla är alla gånger beundransvärda och jag uppmanar härmed alla och en var att sätta sig in i och börja njuta av denna gentlemannasport. I skrivandets stund har Ding Jun Hui, jättepandan, för femte gången tagit ledningen över John Higgins, The Wizard of Wishaw, i finalen av UK Championship. Denna gång med 6-5. Finalen spelas i bäst av nitton frames (först till tio) och det är således mycket snooker kvar att njuta av.

Medan jag korrekturläst inlägget har Higgins hunnit göra 6-6 och den sista tepausen har inletts. Jag har insett att jag nog får kolla slutresultatet under morgondagen då ögonlocken börjar bli behagligt tunga. God natt!

Om Hennes Majestät (igen)

Mitt allra första inlägg i den här bloggen skrev jag om Hennes Majestät, och i veckan har jag fått flera tecken på att det är dags att skriva ett till inlägg om Polly Polyp. Senast var det ett mycket läsvärt inlägg på Waynes blogg om katter. Även ett visst Skrutt går ju igång på en särskild sort av dem, kolla här eller här bara.

Jag börjar med att citera just Wayne:

”Det gnabbas en aning mellan katt- och hundägare om vilket djur som skulle vara bäst. Kattägare menar på att en katt är så härligt självständig. Men vill man ha någon som är lömsk och opålitlig och ränner ute hela nätterna och knullar hela grannskapet så kan man lika gärna skaffa sig en flickvän”

Jag vet inte riktigt om jag tycker att min katt är så vedervärdig som Wayne uttrycker i den sista meningen (bl a är hon steriliserad och utsöndrar nog inte de dofter som killkatterna går igång på), men jag blir från och till trött på henne. Hon har flera nätter varit helt i gasen på natten och klättrat omkring på datorbord och lekt med min högtalare och mina datorhjälpmedel.

Detta föranledde att hon fick åka på semester till min mor och far över natten mellan fredag och lördag. Och jag måste erkänna att det bara var skönt att vara utan henne. Är jag en hemsk kattägare nu? Nu återstår bara att se hur denna natt blir, för hon är tillbaka hemma och har redan ryckt ut USB-sladden så jag inte har något ljud.

Vissa säger kanske att jag måste ägna mer tid åt att stimulera henne på dagen så att hon är trött på natten. Jag får testa det i så fall, för sova måste jag göra ibland. Och jag ska försöka. Nu.

Om premiären

Jag kom in tidigt till Musikhögskolan. Medarbetaren hade gått med på att komma tidigare så jag kunde vara på plats i rätt tid. Han är så flexibel, min syrianske vän, alltid ett "-Det går bra!" när jag vill krångla.

Vi hann gå igenom föreställningen och jag förklarade när, vad och hur klädbytena skulle ske. Tre olika outfits har vi killar, och det bara i första akten. Sedan blir det en fjärde look i andra akten, men den behåller vi rakt igenom. Om inte Maestro bestämmer något annat efter dagens show.

Han är allsmäktig och petig vår käre Maestro. Men han har begåvningen att sätta ihop ett program med en lagom mix av gammalt och nytt, lugnt och fartigt, svenskt och utländskt. Koreografin står han också för, och de mellansnack eller små teaterinslag som fyller ut mellan låtarna.

Vi är nämligen en scenisk kör, vilket betyder att vi förutom sång dessutom använder oss av dans, teater och rekvisita. Det är detta som gör att jag, och många av min körkollegor tror jag, älskar den här kören. Att vi har en varierad repertoar och att vi jobbar med uttryck och kontakt med varandra, dirigent och publik.

Så slog klockan 16 och vi skulle börja repetitionen. I måndags repade vi mellan 16.00-00.30 men vi hade ändå en ganska lång bit kvar för att känna oss säkra inför publik. Det är intressant att känslorna jag har när jag står där bakom backdropen, redo att möta publiken kan vara så olika, från Oh yes, det ska bli så KUL!! till Låt mig försvinna, jag vill inte.

Känsloläget är helt beroende av hur bra jag kan det jag ska framföra. När jag har koll på låtordning, stämmor och texter kan jag bara njuta av att stå i rampljuset och helt enkelt leverera, flirta med publiken, ge och få energi genom ögonkontakten med mina kollegor och hålla ett öga på Maestro som visar nyanser och eventuella förändringar i tempo.

Om jag däremot är sämre förberedd framträder ofrivilligt nervösa veck i pannan och jag försvinner bort i funderingar som Hmm, hur började tredje versen, nu igen? eller Var det nu jag skulle ta mig dit bort? Det blir pinsamt att stå där och mima och titta sig omkring för att försöka komma på vart man ska.

Kören hade som sagt ganska mycket att jobba på när knappt tre timmar kvarstod till premiär. Vi genomförde ett mycket skakigt "genrep", som egentligen inte kan kallas ett sådant, då vi stannade åtskilliga gånger för att bena ut meningsskiljaktigheter och rätta till detaljer.

När detta var klart var klockan redan 19 och publiken fick snällt vänta medan vi rättade till allting på scenen och kören samlades en våning upp för pepp, medan publiken släpptes in. Själv satt jag i kulissen och försökte ladda så gott det gick på egen hand, då hiss till logerna saknas. Det var svårt att hitta den där känslan men snart kom körkompisarna ner och det hyschades och kikades genom backdropen.

-Det är fullt på parkett, viskade någon och Medarbetaren rättade till det sista samtidigt som orkestern började spela introt. Spralligt glada och nervöst allvarsamma körmedlemmar stod på kö för att göra entré. Vi fick vår cue. Nu åker vi!! tänkte jag och så gjorde vi.

Det blev inte perfekt, men det var som alltid jätteroligt. Och vi har fyra föreställningar till. Tjihoo!

Om mina 30 sekunder of fame

En grötskål, grön.
Ett par skor, svarta.
En murarskjorta, randig.
En käpphäst.

Det låter lite som en lista på saker med vilka MacGyver skulle kunna rädda världen. Eller kanske snarare som en förteckning över utrustning Charles-Ingvar Jönsson skulle kunna använda i en snillrik kupp för att tömma herr Wall-Enbergs Franz Jaeger-kassaskåp. Men det är ingetdera.

Det är de sista rekvisita-prylarna som jag hade med mig när jag åkte in till Musikhögskolan där vi med vår kör Örebro Studentsångare har föreställningen Kalastider onsdag till lördag den här veckan. Vi var ett litet gäng ur kören som lovat vara med på ett radioinslag live för lokalradion. Jag hade (kors i taket!) fem minuter till godo när jag anlände dit det var sagt att vi skulle samlas. Ingen syntes till.

När det hade gått fem minuter över samlingstiden började jag bli orolig och gick runt och kikade efter körkamraterna. Jag fann dem till slut och vi tog oss in i konsertlokalen där inspelningen skulle ske. Reportern kom så småningom och presenterade upplägget. Att hon skulle intervjua körledaren var ju självklart, men hon ville också prata med någon av oss sångare, och såklart blev det mig hon valde.

Att man ska behöva bli så nervös för att tala i direktsänd radio. Vi sjöng en sång ur föreställningen, och så vips var hon framme där med mikrofonen. Jag svarade så gott jag kunde, men det blev ändå lite stakningar här och där. Men jag är ändå ganska nöjd över mina 30 sekunder of fame som Andy Warhol skulle sagt.

En sak jag blir varse varje gång jag hör min egen röst inspelad är hur annorlunda den låter i jämförelse med hur jag hör den inne i huvudet. Det är nästan så att jag inte skulle ha känt igen den rösten om jag inte vetat att det var jag. Mysko.

Ps. Här är länken till eländet. 18 minuter in är det undertecknad som försöker låta avslappnad.

Pps. Här hittar ni en bild på oss tappra, daglediga som var med och sjöng i radio.

Kort rapport

Om det verkar vara lite tyst här på bloggen så beror det på att undertecknad är inne i den sk Kalastiderveckan. Rep och konserter både dag och natt (nästan). Kom gärna och titta.

Ett kort inlägg á la Fakta- och Fruktbloggen kan jag dock bjuda på:

Att äta pumpasoppa är alltid en fantastisk kulinarisk upplevelse. För att göra den lite mer spännande kan man prova att äta den med tandläkarbedövning i halva munnen.

Om meningen med livet

I avsaknad av andra förslag på ämnen att blogga om får jag väl åta mig att försöka skriva om Meningen med livet. Det kändes först frestande att på ett lätt sätt komma undan genom att referera till Liftarens Guide Till Galaxen:s yttersta fråga om livet, universum och allting och bara skriva 42. Men det känns för simpelt.

Jag tror att livets mening är relation. Att finnas i ett sammanhang tillsammans med andra människor. Att interagera. Jag tror att man går miste om vad det är att vara människa om man stänger medmänniskor ute. Idag såg jag ett intressant program på Kunskapskanalen om Amira Hass som är israelisk journalist. Hon är jude men bor i Gaza på palestinskt område.

Min önskan om att flytta till Gaza berodde varken på äventyrslust eller galenskap utan mer en rädsla för att bara vara en utanförstående betraktare.

Hon ville känna hur det känns att ha ett gevär riktat mot sig, att inte få gå ut om natten, ibland inte heller på dagen. Hon sökte interaktion med sina medmänniskor och fann att det sätt israelerna behandlar sina palestinska grannar på är omänskligt.

Jag tror vi får ett bättre samhälle om vi öppnar oss för varandra istället för att bygga murar och segregera oss. Vi måste kunna lära av varandra istället för att kriga. Älska istället för att hata. Att det är det som är meningen. Att leva tillsammans.

Vad tror du om det, Fasching?

Knyttet enligt Beck

I väntan på fler intressanta ämnen gjorde jag som Mymlan. Fast med Beck.

Är du kvinna eller man? – Soul Of A Man
Beskriv dig själv – He´s A Mighty Good Leader
Vad tycker du om dig själv? – Loser
Beskriv var du bor för tillfället –Sleeping Bag

Om du kunde åka någonstans, var skulle du åka? – Tropicalia
Favoritfärdmedel – Paper Tiger
Din bästa vän är – Girl
Din favoritfärg är – Black Tambourine

Hur är vädret? – Sunday Sun
Favorittid på dagen – End Of The Day
Om ditt liv var en tv-serie vad skulle den då heta? – The Golden Age
Vad är livet för dig? – Milk & Honey

Det bästa rådet du kan ge? – It´s All In Your Mind
Om du fick byta namn, vad skulle du heta då? – Little One
Favoritmat – Peaches & Cream
Dagens tanke – Pay No Mind

Hur skulle du vilja dö? – Lord Only Knows
Din själs nuvarande tillstånd – I Get Lonesome
Felen du kan leva med – Devil´s Haircut
Ditt motto – Everybody´s Gotta Learn Sometimes

Om beröm och ämnes-osäkerhet

Oj. Ojojoj.

Jag blev lite fundersam över varför jag hade så många besökare på bloggen. Jag drog mig till minnes att förra toppnoteringen inträffade när jag blev länkad till från detta inlägg i Faschings blogg. Så jag gick in hos honom igen och tadaa! Länkad igen, och med fint beröm dessutom, titta här får ni se!

Det som jag blir mest stolt över är att Fasching väljer att läsa mitt blogginlägg som nr 3 när han har 127 att välja på. Men det förpliktigar också, nu måste jag ju skriva fint, när så många läser.

Så, vad ska detta inlägg handla om? Att Hansa Rostbröd åker ur div III i Hattrick? Näe, för smalt ämne, även om jag kunnat lägga ut texten i all oändlighet.

Kanske en fundering på vad jag ska göra med de 270 000 kr som damp ner på lönekontot idag?

Kanske en reklamplats för Kalastider, julkonsertserien med Örebro Studentsångare som firar 10-årsjubileum, och där jag ska vara med och sjunga?

Jag utmanar helt enkelt er läsare att i kommentarsfältet komma med förslag på vad nästa inlägg ska handla om. Jag väljer det som jag helst vill blogga om. Kom med många bra, intressanta och tänkvärda ämnen nu!

Iakttagelser

Att vara homosexuell man diskvalificerar en från att lämna blod för resten av livet. Ett lagförslag vill ändra så att man får lämna blod om man inte varit sexuellt aktiv under ett år.

Vintern har börjat med minusgrader flera dagar i rad. Min Eberspächer bensinvärmare är lite lynnig trots att jag lagat den för 5 000 kr häromsistens. Men idag fungerade den, två gånger.

Kurderna är ett folk på 25 miljoner människor som inte har ett eget land. Deras språk har förbjudits och deras rättigheter har kränkts under en lång tid.

Jag har längre polisonger än på länge. Jag kan nästan säga - Släng dig i väggen, Wolverine! Men bara nästan. Frågan är om jag ska frisera de lurviga klubborna innan Kalastider eller inte.

Om Skruttet

jag känner ett Skrutt som inte e som andra
hon e stor och stark och liten och svag
och kan ni tro att hon valt att vandra
sida vid sida med ett Knytt som jag!

hon kan cykla snabbt som vinden
och hon klarar nästan allt
när hon stryker mig på kinden
försvinner allt mörkt och kallt

hon är så vacker, rolig och klok
och jag vill så gärna vara henne nära
när jag märker att nått är på tok
för att kyssa bort det som vill besvära

jag vill fråga hur det är fatt
jag vill hålla henne i min famn
när kvällen övergår i natt
och viska hennes vackra namn

under samma tak kommer vi snart att bo
i ett radhus uti Kumla
å va jag längtar, må ni tro
att höra henne snarka och mumla

hörrudu, Skruttet/Mårran, jag vill
att du läser boken till slut
då finns vi lite bättre till
då ser det lite trevligare ut:


Nu gungar glädjelampor över havet var man ser
Nu tröstar vi varandra och e aldrig rädda mer

- Tove Jansson

Om glädjen i att försova sig

Jag har försovit mig! Tadaa!

Nu kanske ni undrar varför jag verkar så nöjd över det. I allmänhet är inte detta något man brukar förknippa med positiva känslor. Men när man som jag under flera års tid inte sovit något vidare och oftast legat och väntat på att medarbetaren ska komma så jag får komma igång är det nästan härligt. Minnen från en svunnen tonårstid då man utan problem kunde sova långt in på eftermiddagen letar sig fram ur glömskans hav.

Skälen till att jag försov mig var två. Skäl nummer ett: Jag har börjat äta en ny medicin som får mig att slappna av och bli dåsigare än vanligt. Detta är jag inte riktigt van vid och har därför (skäl nummer två) inte kommit till någon muntlig överenskommelse med den nyaste medarbetaren om hur hon ska göra då jag sover när hon kommer på morgonen.

Det har liksom inte behövts, så nu satte hon sig snällt och väntade i köket. Tydligen hade hon också både släppt ut och in katten utan att jag hade märkt det tillräckligt för att fatta att det var dax att vakna. När jag stack upp huvudet och tittade på klockan hade en timme förflutit sedan hon kom. Jag ropade ett försiktigt - Hallå? för att kolla så det fanns någon där, och fick då genast svar.

Resten av morgonen fick vi gno på som bara den för att hinna med allt, och trots att jag plockade med mig frukosten till jobbet för att spara tid kom jag ändå tio minuter sent. Ingen fara var det dock på taket när jag kom dit.

Denna episod påminde mig om en sak som en av mina CP-skadade kollegor på Attitydskolan brukar ta upp när vi jobbar tillsammans med attitydförändring gentemot funktionsnedsatta personer, nämligen att det var svårt att skolka när man hade personlig assistent. De hade ju alltid koll på tid och schema, så det blev inget sånt när hon gick på gymnasiet. Skolka är ju något vi alla har gjort då och då, det är ju något av en rättighet för en tonåring. Hon kände sig lite utanför. Det får en att tänka lite. Nu har jag, trots assistans, i alla fall försovit mig.

När jag sent om sider kommit till skolan fick jag dock en idé på hur jag ska tidsoptimera mina morgnar i framtiden. En elev hade enligt sin läxa startat sin dag på följande sätt:

Jag vaknade efter vi åt frukost

Smart!

Om julstämning

Igår plockade jag fram julstjärnan och adventsljusstaken till tonerna av en skiva med julmusik. Till detta drack jag glögg och åt pepparkakor. Idag har jag varit på julmarknad i min kyrka, och allt var som vanligt. Som det ska. Med mig hem fick jag en krans att hänga på dörren, en hemvävd duk, en julgrupp med hyacinter, hemmagjorda ljus och godis.

Och ikväll ska jag på adventsmys hos goda vänner som jag inte träffat på länge. Julen kommer på bred front och nu är den välkommen. Hoppas bara jag hinner njuta av den här tiden, det är ju så mycket som ska göras. Men ikväll får jag bara vara i julstämningen. Det ska bli fint.

Om ett besök hos min bosniske Farfar

64 kvm. Två rum och kök. Grå tapeter. En grå soffgrupp. Vita virkade gardiner. En tjock, mossgrön matta på golvet. En ledsen garderobsblomma i ena hörnet. En skänk med en vas med plastblommor på. En stor, otymplig tjock-TV på en TV-bänk. Nästan inga böcker eller tavlor.

Jag är bjuden till Farfar. Farfar är elev på SFI och det hela började igår när han sa att han ville bjuda mig och B på pizza. Vi blev lite villrådiga först och frågade försiktigt om det möjligen var så att han skulle ha fest för sina vänner då Eid al Adha inleds idag, men efter några minuters bläddrande i det svensk-bosniska lexikonet kom vi fram till att det verkligen var oss två han ville bjuda. Jag och B bestämde alltså att mötas vid skolan för att gemensamt åka till Farfars lägenhet till klockan 11, som vi hade bestämt.

Farfar. En komisk detalj är att denne bosniske man fått detta smeknamn av en polsk klasskamrat som bara är sju-åtta år yngre och dessutom själv är farfar. Just denne polack bor granne med Farfar och har lovat vara behjälplig när jag ska ta mig upp till lägenheten som är på andra våningen.

Jag har blivit uppbaxad för trappan och välkomnad av Farfar med fru, som jag knappt sett och aldrig talat med förut, och nu sitter vi här. Vi dricker bosniskt kaffe, som B hävdar smakar som turkiskt dito. Jag är tyst och smakar. Jag har varken druckit bosniskt eller turkiskt kaffe, men tycker inte det smakar något vidare. Till kaffet får vi tulumba och hembakad baklava, som båda är något av det sötastsliskigaste jag någonsin smakat. Jag får inte riktigt i mig allt men hoppas inte värdarna ska bli nedslagna över det. Jag noterar att Fru Farfar inte fikar.

Under tiden som jag, B och bästa medarbetaren äter står Farfar i köket och bakar pizza, medan fru Farfar och vi pratar om livet, familjen, hemlandet, den förestående Eid al Adha-festen och sorgen över hennes bror som dött i en massiv hjärtattack åtta månader tidigare. Ansiktet förmedlar en stor saknad, och ibland känns det som om tårarna inte är långt borta. Samtalet har mycket mer förtrolighet, äkthet och djup än jag någonsin upplevt när jag pratat med en svensk för första gången.

Medan vi pratar kommer pizzorna en i taget, och jag och B (som gjort en gastrical bypass och är liten i maten) delar på den första. Det är som om Farfar läst mina tankar, för han lägger på just de ingredienser jag gillar bäst på pizza, skinka, champinjoner och oliver. Han bakar pizzona i ugnen en och en, och därför ser vi honom knappt under hela tiden. Till slut är alla pizzor klara, och han sätter sig i soffan, men det fortfarande mest frun som talar. Ibland får hon översätta till Farfar som inte riktigt hänger med i det svenska språket.

När vi till sist ska gå tackar paret för att vi ville komma och vi läser mellan raderna att de är glada att få träffa svenskar och träna mer på att prata. Vi å vår sida tackar för god förtäring och gott sällskap och så skiljs vi. Berikade allihop, tror jag.

Om gnäll

Tänk, vad folk gnäller. Så även jag. Jag lyssnade på Ring P1 med Täppas Fogelberg idag på förmiddagen. Alla var sura på någonting. Grisuppfödare, vaccinationsplaneringen, det svenska samhällets allmänna förfall mm. Det var till och med en kvinna som ringde in och klagade på att programmet sändes. En personlig åsikt tyckte hon bara var intressant för den person som själv uttryckte den, och Ring P1 var således fyrtio bortkastade minuter. Istället tyckte hon att P1 Morgon skulle fortsätta till klockan tio.

Jag har som sagt anlag att gnälla jag också, och grubbla och oroa mig för en massa saker. Men en dag som den här tycker jag inte att jag har så mycket att gnälla över. Jag har inte särskilt ont någonstans, vare sig i kropp eller själ. Jag lever i ett land utan krig och jag är fri att uttrycka min åsikt. Jag har ett jobb att gå till och lite pengar på banken. Och framför allt har jag ett Skrutt som snart kommer hem mer eller mindre permanent.

Jag har tränat på förmiddagen, jobbat på eftermiddagen och ska snart iväg och dricka glögg och äta pepparkakor med brieost och saffranslängd med några bekanta. Kanske även ta ett beslut eller två.

Livet är gott. Hoppas fler dagar blir som denna.

Om att växa upp

Skruttet har blivit antagen till Linköpings Universitet. Hurra, hurra, trummor och cymbal!!! Hon flyttar söderut redan efter nyår och kommer med praktikplaceringar i Örebro vara stationerad i Närke större delen av terminen. Hurra, hurra igen!

Detta innebär att vi kommer bli sambosar på riktigt och jag måste växa upp och inse att det är på allvar nu. När man är ihop på avstånd blir det förhållande på ett annat sätt. Stora förändringar ligger framför. Hurra? Javisst!

Det första lilla steget mot att bli vuxnare är att jag gjort en Att-göra-lista med inte mindre än 17 saker på. Det är bara att börja göra och bocka av. Redan är fem saker avbockade. Bring it on, livet!

In the words of Kenny Starfighter:

Jag vill, jag kan, jag törs, jag vågar!

Om framtid - vemod och längtan

Idag har jag och Skruttet företagit en resa till Linköping, dels för att hälsa på vänner men också för att hon ska vara på plats för ett viktigt möte imorgon förmiddag. Vännerna är begåvade med en 11 månader gammal son som är alldeles ljuvlig att spendera tid med, även om de glatt upphetsade, högfrekventa skriken skär i öronen ibland.

Under kvällen har vi trevligt, men efter en alldeles för kort stund är det dax för mig och Bästa medarbetaren att bege oss hemåt. Efter den där sorgliga stunden när vi skiljs, Skruttet och jag lyssnar jag på Loranga, Masarin och Dartanjang i bilen. Det är mörkt och regnar till och från.

Efter att CDn är slut rattar vi in P4 och får på ett väldigt bra program, P4 Dokumentär. Han ni 55 minuter över tycker jag ni ska lyssna på detta. Det handlar om en 36-årig kvinna som har en man och en halvårsgammal son. Hon har cancer i lever och lungor och vet att det bara är en fråga om tid innan hon går bort.

Intryck från kvällens middag, avskedets vemod och radioprogrammet blandas när jag tänker på framtiden. När Skruttet och jag ska bli en familj med en eller kanske två människor till. Att jag inte ska kunna ta det ansvar som behövs för att allt ska fungera, det som jag som pappa vill och borde kunna. Men samtidigt en häftig längtan att komma dit. Att bli ett tillsammans för att sedan bli tre. Lite som i Wilmer X-låten.

Om Faschings hemfärd

Om gårdagen varken vill eller kan jag berätta särskilt mycket. Efter de första flaskorna Tignanello är allt dimmigt. Skruttet berättar dock på sin blogg om hur hon fann oss i förmiddags.

Sanningen är att vi inte fick liv i Fasching efter att Storchen med flickvän åkt hemåt heller, så vi baxade helt enkelt tillbaka ängeln i lådan och DHLade hem honom till Stockholm. Tydligen kom han fram och har kvicknat till, för han har redan skrivit ett nytt inlägg.

Tack för en oförglömlig helg, mannen!

Om Faschings besök

17:40

Att ha Fasching på besök har varit en mycket trevlig upplevelse. Sedan han anlände i mejlboxen har vi gjort mycket roligt tillsammans, bland annat introducerade jag honom till ett av mina favoritbrädspel, Carcassonne. Vi spelade flera omgångar igår kväll och det första partiet tog jag en storslam, men detta förklarades bort med att - Det är lite mycket att hålla reda på så här i början.

Andra partiet blev jämnare även om jag vann, men Fasching vann det tredje ganska stort. Då tyckte jag det var dax att sluta, medan jag ändå låg på plus. Jag erbjöd te och mackor till kvällsmat, och det togs väl emot, men när min gäst fick reda på att jag inte hade en droppe alkohol i huset blev han något brydd och lovade att åtgärda saken under fredagen då jag var på jobbet.

Och mycket riktigt, när jag kom hem idag hade han varit på Systemet, men han berättade att han även hunnit bese Kumlas viktigaste sevärdheter, nämligen Kumlasjön, ICA Maxi, skomuséet och sist men inte minst fängelset. Han hade plingat på för att om möjligt få göra ett litet studiebesök men fått blankt nej. När jag berättade att jag var innanför murarna då och då med en besöksgrupp blev han väldigt avundsjuk.

Återstår att se vad kvällen har att ge, och i vilket skick Skruttet finner oss när hon kommer imorgon vid halv-tio-snåret. Jag, som aldrig varit riktigt full eller fått uppleva en rejäl baksmälla, är lite orolig för hur det ska gå om vi ska konsumera innehållet i alla flaskor som Fasching kom hemdragandes med. Jag vet liksom inte var min gräns går.

Well, well, om jag överlever och minns något kanske jag rapporterar om våra bravader här på bloggen. Over and out.

Om Fasching i inkorgen

17:38

Jag får lite då och då humoristiska ebrev i min inbox från den bästa medarbetaren, som hon i sin tur vidarebefordrat från andra. Det kan vara mer eller mindre roliga historier, bilder på djur som somnat i olika mysiga eller konstiga ställningar eller dylikt. Ni känner säkert igen typen.

I brist på tid har jag inte öppnat dessa brev på ett tag, så döm om min förvåning när jag hittade Fasching i min inkorg! Att han var ute och reste ibland visste jag ju i och för sig, men inte trodde jag att det var mellan inboxar på internet. Detta var ordalydelsen i brevet:

Himlen har sänt dig
en ängel i en box.......

(åsså en massa enter för att man inte ska se direkt som jag inte orkar trycka)

Himlen ville inte ha honom, så de sände honom till mig.
Jag vill i allafall inte ha honom, så jag sänder honom till dig!

Reglerna är enkla: Du kan sända honom vidare, men INTE tillbaks!

---

Jag tänker i alla fall behålla honom, så det så!

Om sprutan

Vaccin eller inte?

Jag har varit säker på att jag inte ska ta sprutan, men under de senaste veckorna har jag vacklat lite i min beslutsamhet.

Ett starkt skäl att ta den är ju att 7000+ människor i världen har dött av denna influensa, medan endast ett fåtal rapporteras ha dött av vaccinet.

Ett annat är att man trots att man själv inte får några vidare symptom kan smitta någon annan som av olika anledningar in kan ta vaccinet och som kan bli jättesjuk.

Jag har några veckor på mig att bestämma mig. Jag vet att det är en-på-miljonen, men jag vill inte få samma biverkning som denna tjej.

Om Örebro Studentsångare

En av mina passioner är körsång. Jag är sedan fyra år med i en kör som heter Örebro Studentsångare. Turligt för mig kunde dåvarande körledare se genom fingrarna vad gäller mina studier. Man ska vara student vid eller på annat sätt ha anknytning till universitetet för att få vara med. Det tenderar att vara lättare att som man slinka in i kören på den senare premissen.

Faktum är att jag inte ens provsjungit. Jag använde det berömda bananskalet. Så här gick det till:

Jag fick nys om kören via en kompis jag sjungit tillsammans med i två andra körer tidigare. Han berättade att han börjat i en kör som var så rolig och han tyckte att jag skulle ringa och höra om jag inte kunde få vara med. Jag var tveksam då jag inte längre läste någon kurs vid universitetet, men han stod på sig, och jag var sugen på att sjunga igen.

Sagt och gjort, jag mejlade till ledaren och undrade om jag kunde på provsjunga. Svaret blev att var välkommen in på en hel övning, han tyckte det var onödigt att åka till Örebro för bara en kvart. Då fick jag ju också ett litet hum om körens repertoar och kunde provsjunga när övningen var slut.

När jag rullade in i övningslokalen på tisdagkvällen blev jag beordrad att sätta mig i kören i den stämma jag tillhörde och följa med så gott jag kunde. Och till min glädje är den första sången vi ska sjunga en som jag redan sjungit i en av de andra körerna så jag kan klämma i från första strofen.

När repet drar sig mot sitt slut börjar nervositeten klumpa sig i magen. Jag ställer en liten försynt fråga till maestro: - Skulle jag provsjunga nu? Svaret blir till min glädje - Jag har hört tillräckligt under övningen, du är välkommen i kören! Bara sådär. Det var bara att tacka högre makt att vi övade God Only Knows just den tisdagen så jag slapp sångprovet!

Denna kör har sedan den dagen varit ett källa till mycket glädje för mig. Nu till jul har vi föreställningen Kalastider för tionde gången mellan den nionde och tolfte december. Vill ni ha en annorlunda och spännande julkonsert tycker jag ni ska pass på att ta er till Musikhögskolans Konserthall någon av dessa kvällar. 19.00 onsdag till fredag och 15.00 eller 18.00 på lördagen.

Det kommer ni inte att ångra!

Om julklappar och mat á la Barbro Lindgren

15:34

Den fjortonde november. Detta, dagens datum har jag inhandlat mina första julklappar. Jag vet inte om ni tycker det är tidigt eller sent att påbörja julklappsinköpen nu. Men för mig är det nog tidigare än de flesta jular hittills.

Skruttet och bröderna har jag hittat gåvor till, och nu när min vila snart är till ända ska jag slå in dem med fint omslagspapper och förse dem med en varsin fin juletikett med deras namn på. Så här långt innan dopparedagen är det fara å färde att jag annars glömmer vilket paket som är till vem. Och hur skulle det se ut.

En reflektion jag gjorde när jag besökte det närbelägna köpcentret (hmm, förlåt, gallerian) var att trots full julmundering i alla butiker har vi tydligen inte gått in i den tiden då expediterna frågar alla kunder om det ska vara en julklapp. Jag fick be särskilt om detta i den affär jag handlade, och ändå blev det inget rött snöre eller juletikett på. Men det kan jag som sagt ordna med själv.

Det ska även lagas mat här hemma, och jag går under Lorangas devis:

God mat kan jag bara laga om jag får äta upp den själv

och det är ju just det jag får. Stekt kyckling, ris och gräddfil och Sweet-and-sour-sås.

Om bildbevis

Sovtabletten är svald och jag borde blunda, men jag är tvungen att visa hönorna som äter pumpa. Vilket jag också gjorde idag (igen), fast i soppform. Bara tre matlådor kvar i frysen nu. Börjar tröttna.

Om Arioso

Jag är egentligen ingen poesikille, men jag hörde Erik Lindegrens dikt Arioso på P1 när jag åkte bil idag, och tänkte att den här dikten måste jag komma ihåg. När jag så kom hem och googlade hittade jag den. Och var tror ni? Jo, såklart på Suziluz blogg. Jag lägger ändå upp den här också. Enjoy!

Någonstans inom oss är vi alltid tillsamman
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly
Någonstans
o någonstans
har alla tågen gått och alla klockor stannat
någonstans inom oss är vi alltid här och nu
är vi alltid du intill förväxling och förblandning
är vi plötsligt undrans under och förvandling
brytande havsvåg, roseneld och snö.
Någonstans inom oss där benen har vitnat
efter forskares och tvivlares nedsegnade törst
till förnekat glidande
till förseglat vikande
O moln av tröst!
någonstans inom oss
där dessas ben har vitnat och hägringarna mötts
häver fjärran trygghet som dyningarnas dyning
speglar du vårt fjärran som stjärnans i en dyning
speglar jag vårt nära som stjärnans i en dyning
fäller drömmen alltid masken och blir du
som i smärta glider från mig
för att åter komma åter
för att åter komma till mig
mer och mer inom oss, mer och mera du.

Om middag

Min katt Polly äter smörgåsrån.

Assistentskans höns äter gammal pumpa.

Själv har jag inte ätit alls.

Eller, jo, Yoggi, fika, fika, te och macka.

Imorgon får det nog bli något rejälare.

Om livemusikens drottning

Tänk att Skruttet och jag satt fem meter från denna gudomliga varelse och fick en konsertupplevelse som det kommer bli svårt att överträffa i framtiden. U2 på Ullevi slog i alla fall inte Theresa. Fast minst hälften av magin utgjordes av det faktum att jag hade min själs älskade vid min sida.

Här får ni andra som inte var på Stockholms Jazzfestival i juli chansen att se vad jag menar:

Na Na Na
Birds Fly Away
Oh, Mary don´t you weep
Hi-Low
Find the cost of freedom

Det var länge sedan jag själv frossade i Theresa, det måste jag komma ihåg att göra oftare.

Om Eric Whitacres musik

Jag blev inspirerad av Fasching att skriva mer om körsång som är ett av mina största intressen. Det vackraste stycket jag har sjungit är detta, Lux Aurumque av Eric Whitacre. Jag sjöng det tillsammans med dryga 100 körsångare i S:t Nicolai Kyrka i Örebro för ett par år sedan. Jag fick gåshud då och får det litegrann bara jag hör de välkända tonerna.

Min kör konserterade häromsistens med två andra körer och då fick jag höra ett annat stycke av samma tonsättare. Han tillåter i båda styckena de breda, fylliga ackorden klinga ut och man hinner höra alla nyanser och färgningar. Musik at it´s finest. Det finns fler stycken på youtube, Sleep och A Boy and a Girl bland annat, det är bara att njuta.

Om saker som gör mig glad

Jag hörde den vackra sången Vincero på radion i bilen på vägen hem från jobbet. Jag vet inte vem som sjöng, men jag kom direkt att tänka på Paul Potts, den timide mobiltelefonförsäljaren som sjunger juryn av stolen i Britain´s Got Talent. Han vann ju hela tävlingen sedan. Jag blir alltid så glad när jag ser det klippet, och också detta klipp, med the runner up från den tävlingen samma år. Vilket underbart vibrato!

En annan sak som gör mig glad är när Skruttet berättar att hon har en bra dag. Det är verkligen rätt åt henne. Då blir livet lite lättare även för mig, fast 700 km skiljer oss åt.

En tredje sak som lyst upp höstmörkret är att Storchen helt out of the blue sms:ade och ville leka med mig. Det är kul när folk hör av sig och vill hänga. Det har blivit allt för lite av den varan på sistone. Men nuså!

Sist men inte minst blir jag glad när jag känner att jag behärskar ett musikstycke utantill. Stycket jag lagt till i min repertoar är basstämman på O, Magnum Mysterium med musik av Morten Lauridsen. Man kan njuta av musiken och lyssna på de andra stämmorna när man inte behöver ha ögonen på notbladet hela tiden. Och stycket är verkligen vackert, eller hur?

Om återuppståndelse (men till vad?)

Hjulbent har återuppstått. Idéerna är fortfarande inte många, eller goda, men på allmän begäran får jag väl försöka knåpa ihop något. Tyvärr kommer det nog bli ännu ett gnälligt inlägg. Jag bara varnar.

Denna vecka har varit ett stort mörker. Flera tappra försök att på ett psykiskt plan rycka upp mig har brutits ner efter en alldeles för kort tid då det fysiska på alla sätt bestämt sig för att jävlas med mig. Och dessutom har ju vädret slutligen slagit om till november-blåst-snö-blask.

På andra plan har det ju varit positiva tongångar, men det har inte lyckats slå igenom riktigt. Skruttet har till exempel skaffat ett eget territorium inom den gyllene triangeln, vilket kommer göra underverk för kvalitén på hennes studier. I alla fall är det ett eget bord att bre ut sig på utan att behöva plocka ihop efter någon timme som hon längtat efter under tiden hos Herr Katalan. Grattis, mitt älskade Skrutt!

Jag har också fått besked att jag hastigt och lustigt genom mitt livs första, hyfsat fasta arbete har fördubblat min egen inkomst. Visserligen under en begränsad tid, men ändå. Således får killarna och tjejerna på SFI stå ut med en rullstolsburen lärarassistent åtminstone 12 månader till. Grattis mig!

Ändå känns det bara som att jag vill ligga i min säng och inte göra ett jota. Samtidigt som jag vet att min värk inte blir bättre av det heller. Snart kommer Knyttpappan och jag ska ägna några timmar tillsammans, och jag slipper tycka synd om mig själv, utan kolla på film istället. Det kanske är bra.

Om paus

Hjulbent har gått i ide. Återkommer när det finns något klokt att säga. Det verkar inte bli på länge, att döma av huvuddelen av nedanstående inläggsproduktion. Bara trams alltihop.

Tack och hej.

Om makabra betalningsmedel

17:44

Den här veckan är det på SFI liksom på de flesta skolor höstlov. Någon sa att denna företeelse grundar sig på att barnen förr i tiden fick ledigt för att hjälpa till att plocka potatis, någon annan att det har med älgjakten att göra. Vad barn skulle ha för uppgift att fylla just i älgjakten har jag svårt att tänka mig. Ekvationen Fler barn i skolan = Färre potentiellt vådaskjutna barn i skogen tycker jag talar för att inte ha ledigt just då.

Hur det än är med den saken så är huvuddelen av SFI-eleverna i alla fall lediga från skolan. Detta gäller dock inte flyktingar, den grupp som kommit från krigshärjade områden för mindre än två år sedan. Den gruppen hade vi idag dagen handlade om kvitton, moms, jämförs- och kg-priser och pengar.

Vi delade ut låtsaspengar i olika valörer, både sedlar och mynt, från tusenkronorssedlar till femtioöringar. Vi pratade om vilka som var avbildade på sedlarna, och sedan fick de var och en räkna ut hur mycket pengar de var och en hade fått. Det var då en somalisk kvinna framkallade både förvirring och skratt när hon berättade:

Jag har sextioåtta kronor och femtio öron.

Om mäktig musik

Kl. alldeles för sent

Likt John Cusack och Jack Black i High Fidelity har jag listat fem låtar, men till skillnad från Rob och Barry skippar jag den inbördes ordningen. Här är Top Five, Powerful Songs:
_____________________________________________________

Fix You - Coldplay

När elgitarren kommer in, och sen trummorna, basen och pianot, är det bara för mycket. Jag får gåshud. Kan han något att göra med att jag sjungit den själv.

Glen Hansard/Markéta Irglová - Falling Slowly

Så skör men ändå så stark. Fantastisk stämsång.

With or Without You - U2

Omöjligt att lämna denna låt utanför en lista på mäktiga låtar. Och detta kände jag INNAN jag hörde den i Vänner, så det så! The Edge spelar gitarren så enkelt, så självklart, så vackert.

Say (All I Need) - OneRepublic

Mycket oväntat att jag fallit så pladask för den här låten, ungefär som det faktum att jag fortfarande gillar Beyoncés Halo, inte riktigt min cup of tea annars, men den har något som jag inte kan beskriva. Power liksom.

Over the Mountain - Loney, Dear

Orgel och falsett. Det blir inte mycket bättre.
_____________________________________________________

Vad är då gemensamt för dessa fem låtar, den röda tråden? Månne att alla är sjungna av män, och innehåller tonlägen som i det närmaste kräver att man sjunger falsett. Det tycker jag är riktigt najs, en kille som har koll på falsetten. Som Beck. Eller Emil Svanängen.

Vilka låtar har jag missat? Har ni någon bubblare? (Minns ni förresten Listan med Annika Jankell när det begav sig?) Fyll på i kommentarsfältet, så lovar jag (om dom finns på Spotify) lyssna och bedöma om de kvalar in.

Om den Flygande Holländaren

16:47

Idag är det åter sol från en blå himmel i Småstaden. Jag rullade hem efter att jag lämnat silverbilen hos den Flygande Holländaren. Han är verkligen en hedersknyffel, sin vana trogen blev det en billigare nota än vad vi avtalat innan. Det var inget jättebelopp denna gång men även ett par hundralappar kan man göra roligare saker för.

Efter hans första insats på min bil fick han både mig och Knyttmamman att tappa fattningen och sedan dess är han min mekaniker. Jag hade förhört mig hos den stora, elaka Märkesverkstaden om vad ett byte av en viss del skulle kosta. Jo, hej du. 13 200 skulle dom ha. När jag hörde detta tänkte jag stilla att jag måste höra mig för hos någon annan först. Någon hade sagt att en holländare hade en bra verkstad som tog emot silverbilar. Sagt och gjort.

Han lovade att kolla upp vad nämnda delar plus arbete skulle kosta, och återkomma. Någon dag senare ringde han och sa ungefär: - Jaa, du det blir ganska dyrt, det här. Jag beredde mig på allt från tolv till tjugotusen. - 7 400 blir det med arbetskostnad inräknad. Jag antog detta bud utan att blinka.

Men sedan när den stora dagen kom och Knyttmamman (med rejält om stålar på bankkortet) skulle hämta bilen blev det ännu en chock. - Du, jag fick bara betala 1 100, var det rätt? frågade hon när hon kom tillbaka. När jag ringde upp förklarade han att han kunnat laga befintlig del och inte behövt sätta in någon ny. Tack och bock! Från 13 200 till 1 100 kr.

Tack, tack, Automobilaffär Kooijman AB!

Ojdå, ett inlägg som skulle handla om förträffligt höstväder blev visst ett inlägg om en förträfflig bilmekaniker.

Jaja, löven var vackert gyllengula och röda som dom ska på hösten, men fåglarna kvittrade och solen lekte i min nacke och på min kind likt en spirande marsdag. Härligt var det i alla fall.

Om medicinering

I jakt på en god natts sömn och smärtlindring har jag plockat fram ännu en pillerburk som läkarna skrivit ut åt mig men som oanvänd legat och mognat i läkemedelsskåpen några månader. På klisterlappen står det Vid behov mot sömnbesvär, men det verkar vara en tablett mot det mesta, smärta, depression och (hör och häpna) vid sängvätning hos barn över 7 års ålder (endast kortare tid).

Jag blev dock lite fundersam när jag läste biverkningarna för barn:

... Studier av andra läkemedel mot depression har påvisat risk för biverkningar som självmordsförsök, självmordstankar och fientlighet hos patienter under 18 år. Denna risk kan också föreligga för xxx. Trots detta kan xxx skrivas ut av läkare till patienter under 18 år, om läkaren anser att detta är lämpligt. ...

Jag anser inte att man tycka det är lämpligt att skriva ut en medicin om risk för biverkningar som självmordsförsök föreligger. Men jag är ju inte läkare heller.

Jag är ju ändå född på det tidiga 80-talet och har således lämnat tonåren bakom mig sedan länge. Jag går på läkarens inrådan och provar. Bröstförstoring hos män är dock en biverkning jag verkligen vill undvika. Eller ja, jag undviker förstås gärna alla biverkningar. Well, here we go!

Om orden

13.30

Jag funderar på Orden. Jag tycker ibland att Orden tar slut. Så känner jag ofta i olika sociala sammanhang, när man ska fika och prata om ingenting och vad som helst. Då finner jag mig själv sittande tyst som en mus och märker hur denna tystnad sprider sig runt bordet och vi sitter och petar på våra temuggar, ser funderande och frånvarande ut genom fönstret eller tittar längtande mot grannbordet där diskussionerna böljar eller man brister ut i höga skratt.

Hur gör man, är det en färdighet man kan träna upp eller har man den bara, den sociala kompetensen? Jag vill vara med, vill säga något klokt och välformulerat som triggar igång samtalet, eller lätta upp stämningen med någon rolig anekdot eller händelse från vardagslivet, men så där in the moment, IRL, står det still i huvudet. Jag känner mig tråkig.

Is there anybody out there som har några bra handfasta tips på hur jag bryter detta sociala funktionshinder så mina fikaraster och luncher tillsammans med mina kollegor och vänner blir lite trevligare?

Om veckans övningar

18:14

Dagens blogginlägg blir ett axplock från veckan som gått i ett Knytts liv. Händelser eller företeelser som undertecknad av olika anledningar finner viktiga och intressanta. Återstår bara att se om någon annan tycker detsamma.

Jag har börjat skriva i en T3:a, vilket är en blankett jag som timanställd i Kumla kommun måste fylla i och lämna in om jag ska få betalt för mitt jobb. T3:or är förvisso frekvent förekommande i mitt hushålle (Som Lotta på Bråkmakargatan sa) men den stora skillnaden är att det den här gången i kolumnen Arbetstagare står mitt namn. Det är dryga åtta år sedan jag senast lämnade in en sådan, så det är verkligen på tiden att jag bidrar lite ekonomiskt till samhället.

Jag har räknat ut att Rostbröderna kommer träna sina färdigheter på Försvar i runda slängar femton veckor till så runt sportlovet kommer fokus läggas på Speluppbyggnad. Efter ett antal säsonger med denna regim är det sedan Kortpassningsträning på agendan. Detta är säkerligen helt ointressant och obegripligt för alla utom de ca 915 000 som spelar internetfotbollmanagerspelet Hattrick, och dessutom är det ju på svenska, vilket begränsar antalet till ungefär 26 000. Och det är ju ändå ganska många.

Till sist måste jag erkänna att jag brutit ett löfte. Jag har på treveckorsbasis ett par gånger förnyat ett löfte om att inte använda min trimmer som jag gjort med jämna mellanrum under minst fem års tid. Billigare frisörsalong finns inte i världen, särskilt som jag fått det berättat för mig att en klippning nuförtiin kostar över 300kr.

Men, i veckan svek jag alltså löftet då jag tyckte håret var för långt och oregerligt och nu är det välansat och snyggt igen. Jag hoppas Skruttet, som jag avlagt löftet inför, kan förlåta detta ohyggliga tilltag; Olovlig trimmeranvändning på eget huvud.

Om olagliga rum

11:30

SVT Text rapporterar idag (jag provar att länka, även om nyheterna flyttar sig och är borta imorgon) om att det i Umeå hyrs ut många källarbostäder som ur brandskyddssynpunkt är farliga. En mening i artikeln jag inte kan låta bli att stanna till inför är följande:

Utrymmen som saknar fönster är oftast olagliga.

Jag undrar hur svenska staten ska kunna till rätta med detta brett utspridda problem. Walk-in-closets, matkällare, skyddsrum mm, alla dessa utrymmen måste försvinna, man kan ju inte som law abiding citizen ha olagliga utrymmen hemma. En särskild Utrymmes-rotel borde omedelbart inrättas i polismyndigheten.

Eller ska vi ha det så här? Jag bara frågar... ;)

Om planering

16.41

Jag vill börja med att varna alla eventuella läsare att detta är ett av inläggen där det kan tyckas att I´m sounding like a broken record. Men det är nog mitt sätt att bearbeta ämnet. Jag tvingar ingen att läsa.

Min vecka 43 är fullbokad. I alla fall i betydelsen jag lägger i ordet. Andra orkar mycket mer och de imponeras jag av, men jag tror att denna vecka kommer bli på gränsen för vad jag pallar med. Hoppas det inte kommer till att jag slänger Svensk Damtidning och spyr. Problemet är när det går ut över medarbetarna, och jag vet det ju så väl. Hurdan jag blir och beter mig under stress och tidspress. Jag gillar inte det Knyttet. Man kunde ju tycka att man borde lärt sig efter åtta år. Menmen, gamla hundar, osv.

Paradoxalt nog är det dessa veckor jag samtidigt strävar mot, det ska vara små anteckningar på varje dag i min VarDags Kalender för att jag ska vara riktigt nöjd. Helst flera. Det tar tid att ta till sig det Suziluz insåg för länge sedan. Och Pastorskan som verkar så lovande talade ju om samma sak för bara två dagar sedan. Det är bra att ha folk omkring sig som påminner.

Jaha, så var det dax igen. Up, up and away! Men nu har jag i alla fall gott om tid.

Om lisa för snurriga tankar

14:33

Jag är sjuk.
Jag har jobb.
Jag är trött.
Jag är lycklig.

Så skrev vänninan på sin blogg. Undrar hur jag ska uttrycka mitt Nu. Kanske ungefär såhär:

Jag är hyfsat frisk.
Jag har jobb.
Jag är trött.
Jag har ett Skrutt.
Jag borde vara lycklig.

Är jag inte lycklig? Jo, eller, eh, eller hmm. Tankarna snurrar i de bekanta banorna kring problem och tillkortakommanden. Kanske väntar lisa och uppmuntran under eftermiddagen.

Om besiktning och bissingar

17:22

Jag har varit till tandläkaren idag. Ja, du läste rätt, dom har tydligen öppet på lördagar, jag blev också förvånad. Det var något om att försöka minska köerna efter att en ombyggnation hade gjort att antalet undersökningsrum varit begränsat under en längre tid. Nu var det i alla fall nytt och fräscht.

Dock fanns inte adekvat utrustning för att placera mig på plats i tandläkarstolen. Jag fick istället sitta kvar i min stol medan den unga, kvittrande kvinnan rotade runt i munnen med spegel och den där vassa vad-den-nu-heter.

Det är visst 10C (Hur tusan får man till den däringa grader-ringen innan C-et?) skillnad mellan temperaturen i Kumla och Kopparberg. Och kommer det en halv meter snö i Kumla, kan man ge sig på att det kommit en meter i Kopparberg. Jag ställde mig tveksam till båda påståendena, särskilt om snön. Men, det blir svårt med vidare efterforskningar då det aldrig ligger 50 cm snö i Kumla. Jag argumenterade dock inte, utan gapade snällt och visade gaddar och tandkött.

Jag kände mig lite som min bil torde ha känt sig i förrgår (Silverbilen är av samma märke som den om vilken Orup sjungit: Det är en vän med träpanel och hjärta, så självklart har den känslor) när den var på besiktning.

Silverbilen fick två tvåor och beläggs med körförbud om dessa fel inte åtgärdas och visas upp hos bilbesiktningen (som med bara en liten felaktig tangenttryckning blir bilbeskitningen :) inom en månad. Kvittrande kvinnan gav mig bara en tvåa men något körförbud hörde jag som tur är ingenting om. Jag fick en återbesökstid i december och får helt enkelt hoppas att polisen inte stoppar mig och begär att få inspektera 46D (Jag tror detta var den korrekta benämningen på den ansatta bissingen)

Om regn, rusk och ruggighet

Jag pallar inte regnhösten. Sol-kallt-och-hög-klar-luft-hösten går alldeles utmärkt i jämförelse. Idag slog mig dessutom den nedslående tanken att det under sisådär tre månader kommer vara mörkt ute när jag kommer hem från jobbet.

Vad ska man ta sig till för att skaka av sig den ruggiga jag-vill-bara-ligga-i-sängen-känslan? Jag försökte genom att kolla på Business Time med Flight of the Conchords, men det får mig bara att vilja ligga kvar och kolla på mer.

Fläkten blåser värme i mitt ansikte och det är svårt, så svårt att stänga av den för att komma upp och igång igen. Det är en av anledningarna till att jag har problem att passa tider under vinterhalvåret. Just nu rinner tiden ut för mitt fredagsengagemang. Men, fläkt eller ej känns det egentligen inte så inspirerade att åka då det inte har dykt upp så många andra på fredagkvällarna hittills. Det är segt att sitta ensam. Men kanske tonight is the night, fullt hus och hallaballoo hela natten lång...

Och blir det inställt har jag hört att det vankas blåbärspaj hos Knitta och Knutte. Kanske jag skulle ta en sväng dit.

Om nationaliteter och taxiresor.

Jag har kommit på att jag är ganska internationell. En vanligt torsdag som den här har jag mött människor från Holland, Thailand, Polen, Kurdistan, Serbien, Somalia, Etiopien, Rumänien, Bosnien, Tyskland, Filippinerna, Irak och Afganistan. Och några från Sverige också. Hur många nationaliteter kommer du upp idag?

Ändå hann jag både träna och dessutom på hemvägen sitta och förbanna Transam som planerar färdtjänst och sjukresor i Örebro län under min sightseeing-tur genom södra Närke. En resa som i vanliga fall tar tolv minuter tog drygt fyrtio.

Pros: Jag fick se ett höststrålande Sannahed och Rala och passera ett farthinder á la Kjelle Bergqvist i Bästa Sommaren.
Con: Jag kom för sent till jobbet.

Hmmm, jag tror jag så här i retrospekt inte har så mycket att gnälla på, the Pros uppväger ju helt klart the Cons.

Om att mogna eller inte mogna

17:59

Jag har haft en tomatplanta i västerläge på altanen som växt sig klök och fin (som min småländska mamma och mormor säger, fast skriftspråket knappast gör diftongerna rättvisa) över sommaren. Lite väl stor har det visat sig, då all kraft gått åt till att producera blast. Tomaterna däremot har blivit små och gröna.

Jag bestämde mig dock att ta in det gäng tomatkart som hängde kvar efter första frostnatten för att se om de, som någon sagt mig kunde mogna i en skål i köket istället för att frysa bort. Ännu har endast tre blivit moget röda och de 20 andra ligger beige-gröna kvar i skålen och börjar mjukna på ett oroväckande sätt.
_________________________________________________

Mognat har däremot min packning från norrlandsresan gjort. Idag var den färdig att plockas upp ur väskan och stuvas in i skåp eller tvättkorg. Man måste akta sig så man inte stör den ensamboende 20-something-mannens rutiner i hemmet. Men snart misstänker jag att en 20-something-kvinna mer permanent kommer vända upp-och-ner på världsordningen här hemma. But I can´t wait!
_________________________________________________

Jag tror också att jag mognat nog att lyssna till slutet på Stäppvargen av Herman Hesse, briljant inläst av Erland Josephson. Som den uppmärksamme bloggläsaren erinrar sig började jag så tidigt som i somras på Skruttets inrådan läsa/lyssna till den. Jag undrar om Harry kommer mörda Hermine, om hon i själva verket är barndomskamraten Herman och om han finner föreställningen som endast är för förryckta?
_________________________________________________

Undertecknad har dock inte mognat vad gäller humorpreferenser, titta bara på den kilometerlånga kommentaren på Suziluz inlägg här.

Om en bra predikan

15:54

En bra predikan ska, har jag fått lära mig och erfarit, innehålla tre punkter. Under dagen har jag fastnat för tre saker som jag tänkte skriva om, på ämnena Språk, Odödlighet, och Språk (igen). Jag tänkte först skriva tre separata inlägg för att korta ner (och få upp statistiken på antal inlägg i oktober :), men det blev bara ett, håll till godo.
______________________________________________

Jag lyssnade på Yukiko Duke som pratade böcker på SVT imorse, och hon tipsade om den nyblivna Nobelpristagaren Herta Müllers bok Kungen bugar och dödar. Tysk-rumänska Müller beskriver i boken hur det känns att i vuxen ålder tvingas lära sig ett nytt språk (rumänska) och jag kunde inte låta bli att tänka på mina elever på SFI. Kanske skulle jag ta och läsa den någon gång snart.

Helt plötsligt måste man tillägna sig ett annat språk, och då känner man att man inte riktigt bottnar.
- Yukiko Duke om boken.

Modersmålet har man bara, nästan utan egen medverkan, det är en hemgift som uppstår obemärkt och det blir bedömt av ett senare och annorlunda, tillkommet språk.
- ur Kungen bugar och dödar

Gom heter på rumänska mun-himmel, visst är det poetiskt vackert?
______________________________________________

Michael Jackson har släppt en ny singel, This is it, en ganska slentriantråkig ballad av det sena Michael Jackson-snittet. Det var ingen revolutionerande musikupplevelse, men när jag hörde den kunde jag inte låta bli att tänka på samma sätt som när jag såg filmen The Dark Knight med Heath Ledger. Det är onekligen konstigt att se eller höra "något nytt" av en människa som är död.
______________________________________________

Afasi (eller kanske mer passande dysfasi) är att ha en större eller mindre störning av den språkliga funktionen som följd av en hjärnskada. Tänk att inte kunna klä sina tankar i ord. Jag hoppas inte ordbegåvningar som Skruttet och Suziluz drabbas av detta. Ingen annan heller förresten. En logoped (tror jag hon var) i Radio Örebros program uttryckte det så fint:

Människornas förhållande till språket är som fiskarnas förhållande till vatten.

Vi simmar fram med språket på alla sidor utan att tänka på det och det är först på "torra land" vi saknar det. Harpasione kan nog intyga.

Amen.
______________________________________________

Oj, det blev visst långt, och det tog en dryg timme att skriva ner med huvudmusen. Kanske skulle jag som sagt delat upp det. Jaja, ni kom ju iallafall ända hit, det var tappert kämpat, kära läsare.